Från Ukraina till Baltikum

Vi som försöker följa med lite sporadiskt i baltiska medier noterar att alltfler nyheter just nu handlar om säkerhetsläget i Östersjöregionen. En estnisk vän till mig som besökte Sverige i början av 2012 sade skämtsamt att "Vi brukar säga att ryska armén skulle kunna invadera Estland på en timma, beväpnade med varsin sked". Men det fokus på säkerhet och den oroade tonen som i dag finns upplever jag inte fanns då.

Under ett besök i Lettland och Litauen i november 2013 upplevde jag också att tonen var annorlunda. Just vad gäller Litauen började relation till Ryssland dock att bli mera spänd. Litauen innehade under andra halvan av året nämligen ordförandeskapet i Europeiska unionens råd och man hoppades att innan årets slut ha till stånd ett samarbetsavtal (EU Association Agreement) med Ukraina. Ryssland var starkt emot en mer västlig orientering för Ukrainas del och satte press dels på Moskva-vänlige ukrainske presidenten Janukovitj inför toppmötet 28 november, men man satte också press på Litauen. Ryssland hävdade att litauiska mejeriprodukter var av bristande kvalitet och stoppa all import av dem 7 oktober.

Litauens parlament, Seimas, i november 2013

Dessa händelser under 2013 är tätt förbundna med den ökade oron i Baltikum och de mer spända säkerhetsläget. Ukraina lämnar nämligen, en vecka innan toppmötet, beskedet att man inte kommer skriva under något avtal. Landets regering motiverade det hela med att man ville stärka de ekonomiska banden med det Ryssland-ledda OSS, där Ukraina är deltagande icke-medlem. Beslutet kom för många oväntat och triggade fram Euromajdan-protesterna som startade på Självständighetstorget i Kiev samma kväll. Dessa ledde fram till att premiärministern avgick, Janukovitj så småningom lämnade landet och att val hölls i Ukraina. I slutet av februari 2014, efter att det ukrainska parlamentet avsatt president Janukovitj, börjar ryska trupper med en smyginvasion av Ukraina som lett fram till den situation vi har idag där Ryssland bl a har annekterat Krim och där man direkt eller indirekt kontrollerar vissa områden i östra Ukraina.

Den ryska annekteringen av Krim gick snabbt och tog många på sängen. En sådan operation är självklart inte ett spontant svar på av avsättningen av Janukovitj, inte heller på Euromajdan-protesterna under december. Andrej Illarionov, f.d. rådgivare till Vladimir Putin, sade också mycket riktigt i ett tal till NATO-parlamentet 31 maj förra året att: "Det här kriget var ingen olyckshändelse, det är inte något som plötsligt hände, som gjorda att Putin 'drogs in' i Ukraina, som somliga påstår, eller 'var tvungen att ta över Krim'. Nej. Det här kriget var noggrant planerat och förberett under många år.". Han lyfter bland annat fram att Ryssland redan hade inlett en ekonomisk konflikt med Ukraina under tidig höst 2014. Detta genom att till exempel förbjuda importen av Roschen-godis, precis som man försökte pressa Litauen genom att stoppa mejeriprodukter där. Ukrainska Roschen är ett av världens största godisföretag och exporterar till hela Östeuropa såväl som till USA och Kanada.

Idag har vi alltså en väpnad konflikt, ett krig, där Ryssland annekterat Krim och ryska trupper och ukrainska separatister slåss med ryska vapen i östra Ukraina. Ukraina har vissa paralleller med Kosovo. Kosovo har en albansk majoritetsbefolkning (drygt 90 %) men är kulturellt oerhört viktigt för serberna och räknas av dem själva som deras civilisations vagga. Ukraina har en ukrainsk majoritetsbefolkning (knappt 80 %) men är kulturellt oerhört viktigt för ryssarna och räknas av dem själva deras civilisations vagga. 800-talets Kievrike ses av både ryssar och ukrainare (såväl som vitryssar) som deras kulturella förfader. I Kiev ligger också det för den östortodoxa kristendomen extremt viktiga Petjerskaklostret.

Vladimir Putin uttryckte redan sommaren 2003 att han ansåg det vara "helt oacceptabelt att den ryska statens vagga, modern till alla ryska städer, Kiev, också platsen för det uråldriga Petjerskaklostret, ligger utanför den nuvarande Ryska federationens gränser.". Ett onekligen obehagligt uttalande för många ukrainare och en förvarning om vad som skulle komma. Steg för steg har man från Kremls sida arbetat för att sätta press på och steg för steg ta över Ukraina. Enligt Andrej Illarionov har den ryska plan för övertagande som sattes igång för snart ett år sedan legat redo länge och skulle ha satts i verket om Julia Tymosjenko vunnit presidentvalet 2010, eller om någon annan för Ryssland icke önskvärd kandidat vunnit valet som var planerat att äga rum i år (2015).

Från ryskt håll använder man sig också i sin moderna krigföring av en välbeprövad rysk metod: propaganda. Denna tar sig dock nya former. Förutom att statliga tidningar och TV- och radiokanaler kablar ut diverse mer eller mindre osann propaganda (som tyvärr ibland även lyfts fram som riktiga nyheter även i svensk media) så gör man vad man kan för att påverka den västerländska opinionen. Dels genom att få människor i västvärlden att vända sig till ryska statligt kontrollerade nyhetskällor, men dels genom att sprida tvivel genom sociala medier. DN gjorde ett reportage om detta nu i veckan.

 

Ryska staten betalar människor för att (på diverse språk) driva bloggar, Twitter- och Facebook-konton och skriva kommentarer på nyhetsmedier. I en allt mer internetcentrerad värld där sociala medier är det stora informationsintaget för många så är detta givetvis en briljant strategi. Någon som ser ut att vara en respektabel medelålders karriärkvinna på Facebook och som får stor trovärdighet när hon t ex kommenterar en tidningsartikel kan i själva verket vara en 22-årig kille i S:t Petersburg som några timmar senare blir avlöst av en extraknäckande tvåbarnsmamma i 35-årsåldern. På detta sätt läggs massvis med dimridåer för att försöka dölja allvaret i säkerhetsläget i Europa.

Dels för att få människor att tro att alla ukrainare är nazister och fascister, att ryskspråkiga medborgare i Ukraina är kraftigt diskriminerade och förtryckta, att Putin befriade Krim och dels att den ryska militären inte har något alls med våldet i östra Ukraina att göra. Dels försöker man, med all säkerhet, påverka opinionen i t ex Sverige i en mindre försvars- och NATO-vänlig riktning, väcka tvivel och kritik kring den svenska linjen mot Ryssland och göra den svenska opinionen mer USA- och EU-kritisk. Vi ska självklart inte ha en odelat positiv syn på USA och EU/Europa, men vi får inte låta kritik av dessa leda till att vi i olika grad börjar sympatisera med Putin. Dock arbetar som sagt människor i Ryssland heltid med att få oss att tänka just så.

En upptrappning i Europa pågår. Ryssland har satt ekonomisk press på länder i Europa genom importstopp från bland annat ovan nämnda Ukraina och Litauen, men också Moldavien och Georgien när dessa försökt närma sig Europa och västvärlden. Ryssland bedriver ett propagandakrig både via traditionella medier och via sociala medier. Kombinera detta med Rysslands kränkningar av såväl svenskt luftrum som inre(!) territorialvatten i kombination med att man övade anfall mot militära mål i Sverige påsken 2013 och vi har en väldigt obehaglig utveckling i Europa. All denna upptrappning hade varit lagom otäck i sig, men när rysk trupp nu faktiskt invaderat ett annat europeiskt land och annekterat en annan stats landmassa så kommer det hela i en än mer allvarlig dager.

All den ryska aktiviteten mot Sverige visar att oavsett vad vi inbillar oss så ses vi inte av Ryssland som ett alliansfritt och neutralt land. Vi står idag väldigt nära NATO och skulle knappast i praktiken provocera ryska makthavare (även om man i rysk propaganda då givetvis framställt det som en oerhörd provokation). Enligt senaste siffrorna från MSB:s årliga mätning av svenska folkets inställning i bland annat säkerhetsfrågor så är för första gången de som vill se ett svenskt NATO-medlemskap största grupp (48 % för medlemskap, 35 % mot). Hade inte våra baltiska grannländer redan varit medlemmar i både EU och NATO hade deras öde på senare år varit betydlig med osäkert.

I gränsområden som Narva i nordöstra Estland och Daugavpils i sydvästra Lettland finns en överväldigande majoritet av etniska ryssar och rysktalande. Av Narvas befolkning är bara 46 % av stadens medlemmar estniska medborgare. 36 % är ryska medborgare och 16 % är (sedan Sovjetunionens fall) statslösa. Som jag i mitt förra blogginlägg skrev hade en rysk operation in i dessa områden lett till katastrof i flera dimensioner för svensk del. Hos de baltiska staterna finns en stor oro för Kremls påverkan och radikalisering av de ryska minoriteterna i länderna. I både Tallinn och Riga utgör rysktalande cirka hälften av befolkningen.

All rysk propaganda under de första månaderna av den ryska invasionen av Ukraina fick Lettlands och Litauens regeringar att under våren 2014 införa ett tillfälligt stopp för rysk statsmedias sändningar i ländernas TV, efter rekommendation av lettisk säkerhetstjänst. En vän som är lettisk politiker i det största regeringspartiet Vienotiba beskrev det som att de såg det som helt nödvändigt att stoppa en klyvning av landet i två. Den hjärntvätt som den Kreml- och Putin-vänliga ryska statstelevisionen stod för utgjorde en säkerhetsrisk. Även om det kanske skulle ses som en provokation så finns det många andra saker som också skulle kunna ses som en provokation. Ryssland kommer ha någon form av förevändning att ingripa oavsett.

Om inte Sverige rustar upp sitt försvar och en gång för alla bestämmer sig för att vara solidariskt, ställer upp för sina grannar och ansöker om NATO-medlemskap och det snart (både upprustning och och NATO-medlemskap är långa processer) består det säkerhetsvakuum som det militärt svaga och alliansfria Sverige utgör. Om Baltikum utvecklas till ett nytt Ukraina har Sverige en stor skuld i detta. Vissa (till exempel Sveriges utrikesminister Margot Wallström) säger att ett sådant svenskt ställningstagande bara skulle provocera Ryssland. Jag väljer att säga som min lettiska vän:

Ryssland kommer att ha en förevändning att agera oavsett.