Baltikums sak är vår!

”Finlands sak är vår!” Så löd rubriken på den annons som den nybildade Finlandskommittén lät sätta in 15 december 1939, två dryga veckor efter Finska vinterkrigets utbrott. Sovjetunionen hade efter en periods påtryckningar och vapenskrammel invaderat vårt östra grannland och ”slaktaren från Georgien” Josef Stalins röda armé vällde nu in över gränsen. Den svenska regeringen förklarade sig icke-krigförande. Ett stort mått av frivillig svensk hjälp till Finland kom dock att vara till stor hjälp mot den invaderande Stalins trupper. Många ansåg uppenbarligen att Finlands sak faktiskt var vår.

För några dagar sedan höll Finlands socialdemokratiske utrikesminister Erkki Tuomioja ett tal på Vinterkrigets 75-årsseminarium i Stockholm. Likt Stefan Löfven under sitt besök i Finland höstas och försvarsministrarna Hultgren och Haglund på Folk och Försvar talade han varmt om fördjupat försvarssamarbete våra två länder emellan. Av historiska, kulturella, ekonomiska och inte minst säkerhetsskäl är Finlands sak i allra högsta grad vår. Det är välkommet att detta belyses men ett viktigt perspektiv saknas. Även Baltikums sak är nämligen vår.

Sedan begreppet ”Finlands sak är vår” såg dagens ljus för lite drygt 75 år sedan har den svenska utrikespolitiken gentemot dessa våra tre minsta grannländer snarare lutat åt att ”Baltikums sak är inte vår”. Sverige har många skamfläckar på sitt samvete i förhållande till Estland, Lettland och Litauen.

Några månader efter Finska vinterkrigets utbrott går Stalin in i de tre baltiska länderna som han avtalat med Hitler om. När röda armén i juni 1940 ockuperar Estland erkänns detta endast av två länder i Europa. Dels av Hitlertyskland, dels av oss i Sverige.  Hitler bryter sen den nazistisk-kommunistiska överenskommelsen och invaderar själv Baltikum men 1944 tar Stalin återigen kontroll över området. Sverige är 1944 ett av de första länderna i den lilla skara som fullt ut erkänner de illegitima baltiska sovjetrepublikerna upprättade av Moskva.

 2 juni 1945 krävde Sovjetunionen att 167 baltiska soldater som flytt till Sverige skulle utelämnas. Det under kriget neutrala Sverige valde att gå Stalin till mötes. Flera av de internerade balterna hungerstrejkade, stympade sig själva och begick självmord för att slippa överlämnas till en säker död men den svenska regeringen var fast beslutad att lyda sovjetmakten. 25 januari 1946 överlämnades flyktingarna i Stalins händer.

40 år senare öppnas en lucka för yttrandefrihet i Sovjetunionen i och med Gorbatjovs glasnostreform 1985. Detta blir upptakten till en fredlig frihetsrörelse i de baltiska staterna - ”den sjungande revolutionen. 1987-88 börjar balterna med informationsmöten och samlingar där man sjunger fosterländska sånger. Hoppet tänds och man vädrar nu morgonluft, frihet från den nästan halvsekellånga ockupationen.

1989 besöker den svenske socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson Baltikum och när han får frågan om huruvida det existerar en sovjetisk ockupation av Estland så svarar han bestämt nej. Ett slag i ansiktet på de frihetstörstande grannfolken som hade börjat se ljuset i tunneln. Ännu ett svenskt svek. Hemma i Sverige vid den här tiden uppstod Måndagsrörelsen i början av mars 1990. Opinionsmöten hölls varje måndag kl 12 på Norrmalmstorg. Detta orsakade dock irritation hos ledande socialdemokrater som ansåg att initiativtagarna piskade upp Kalla kriget-stämning och orsakade onödig oro. Så småningom kollapsade till slut Sovjetunionen och de baltiska länderna kunde stå fria igen, efter nästan 50 års ockupation, förtryck, deportationer, mord och fördrivningar.

En svensk ursäkt för baltutlämningen 1945 kom först 15 augusti 2011, lämpligt nog på ett möte just på Norrmalmstorg. Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt uttryckte det som att Sverige hade en ”hedersskuld” till de baltiska staterna. Vi har mycket riktigt en hel del att gottgöra.

På 2010-talet är den svenska relationen till Baltikum betydligt bättre. Svenska banker dominerar den baltiska banksektorn, många svenska företag har kontor i länderna och stora svenska företag som t ex Ericsson har viktiga underleverantörer där. Avståndet över Östersjön har blivit betydligt mindre och banden vuxit sig täta. Svenska företag är beroende av företag i Estland, Lettland och Litauen och svenska banker hade fordringar på Lettland och Litauen som uppgick till 190 miljarder vid utgången av 2013.

Ur ett svenskt säkerhetsperspektiv kring Östersjön är också Baltikum och Sverige intimt sammankopplade. Ett militärt svagt Sverige som inte kan göra det trovärdigt att man kan försvara sig om Ryssland bestämmer sig för att använda svenskt territorium (t ex den militärt blinda fläcken Gotland) orsakar stor nervositet bland våra tre östliga grannländer. Georgien 2008 och Ukraina 2014 lär oss att Ryssland inte drar sig för att gå i krig med sina grannländer med förevändning att skydda ryska minoriteter.

Ryskdominerade områden som t ex kring Lettlands näst största stad Daugavpils (där säkerhetsproblem redan finns med tull- och gränskontroller) och Estlands tredje största stad Narva ligger intill ryska och vitryska gränsen. Det ryska vapenskramlet har ökat och retoriken mot Baltikum hårdnat. Ryssland har ett pressat läge med låga oljepriser, fallande rubel och skenande matpriser. Historiskt brukar de styrande lös den inrikes oron genom att ena landet mot en yttre fiende. Det viktigaste medlet för att avvärja en rysk operation även i Östersjöområdet är att göra det trovärdigt att det inte är mödan värt att anfalla.

De baltiska länderna är små och är militärt svaga. De är oerhört glada att vara medlemmar av NATO men är mycket oroade av säkerhetsläget. T ex ökar Litauen sina försvarsanslag med 32 % i budgeten för 2015. Att Sverige vägrar ta alliansmässig ställning försvårar läget för att NATO ska kunna försvara sina baltiska medlemmar. Att Gotland dessutom är svårförsvarat i dagsläget gör att en snabb rysk operation mot det för kontrollen av Östersjön strategiskt viktiga Gotland hade kunnat resultera i ett fait accompli där Gotland likt Krim plötsligt är ryskt och en lösning får försöka hittas politiskt. Detta hade lett till en alltmer pressad situation för våra baltiska grannar där underkastelse inför Ryssland till slut blir oundviklig.

Försvars- och säkerhetspolitik handlar egentligen främst om sannolikhet och besvärlighet. Du ska göra det sannolikt att en militär operation mot inte är värd besväret. De baltiska länderna är som sagt militärt svaga. Lettland saknar i princip helt territorialförsvar och Litauen har nyligen fått ett rejält uppvaknande i och med deras allt sämre relationer till Ryssland och ökar som sagt sina försvarsanslag med 32 %. Estland är det land som legat närmast NATO:s 2 %-mål men även där höjs beredskapen.

Om plötsligt lag och ordning skulle bryta samman i t ex östra Estland eller Lettland, ryska irreguljära trupper utnyttjar tillfället, med förevändning om att det råder kaos och att man vill värna den ryska minoriteten går rysk trupp in och tar över området, etc så har vi ett nytt Ukraina ca 60 mil från Stockholm. Sett till såväl de säkerhetsmässiga konsekvenserna för Sverige som de ekonomiska konsekvenserna så hade det lett till en stor kris för vår del, eftersom vi numera är intimt och återkalleligt sammankopplade med dessa länder.

Oavsett händelseförlopp bör vi västländer tillsammans se till att vi gör det sannolikt att det är tillräckligt besvärligt för ryska trupper att göra ett västligt avancemang. För att en gemensam operation ska kunna genomföras för att förhindra ett sådant scenario krävs ett etablerat samarbete sedan tidigare. Gemensamma övningar bör ha företagits, gemensam logistik bör ha utarbetats etc. Att Sverige valde att delta i NATO-övningen Steadfast Jazz, om än i begränsad form, var ett positivt steg i rätt riktning. Säkerhetsläget kring Östersjön gör dock att fullt svenskt medlemskap i NATO blir den enda trovärdiga och ansvarsfulla vägen framåt.

Sverige är idag "den bästa medlemmen NATO inte har" som en tjänsteman vid lettiska försvarsdepartementet uttryckte det vid ett lunchmöte jag deltog i häromåret. Dock så är vår ovilja att ta sista steget fullt ut i dagsläget en säkerhetspolitisk risk som gör våra baltiska vänner oroade. Det är uppenbart att för Rysslands del så betraktas Sverige redan som ett fiendeland, detta blev särskilt tydligt vid påsken för två år sedan då ryskt flyg övade mot anfallsmål i Sverige. Dock så vill Sverige inte acceptera den situation man faktiskt befinner sig i. Detta är mycket olyckligt.

Ett stort uppvaknande sker dock nu i Sverige. Om man läser MSB:s årliga undersökning "Allmänhetens syn på samhällsskydd, beredskap,säkerhetspolitik och försvar" så framstår en bild där 57 % av svenska folket vill se ökade resurser till försvaret medan bara 8 % vill se minskade. Det stor paradigmskiftet är dock den svenska opinionen för ett NATO-medlemskap där Ja-sidan för första gången inom överskådlig tid är starkare än nej-sidan.

Det är hög tid att Sverige tar sitt säkerhetspolitiska, ekonomiska och framför allt moraliska ansvar och inser att verkligheten ser väldigt krass ut. Istället för en försvarsmakt där fartyg i flottan tas ur tjänst av den enkla anledningen att man inte har resurser nog att ha kvar dem så behöver vi ,precis som en majoritet av svenska folket vill, öka försvarsanslagen. Vi behöver också inse att medlemskap i NATO är den rimliga vägen framåt, dels för att värna direkta svenska intressen, dels för att värna indirekta svenska intressen - men också för att värna vår omvärld och våra grannländers överlevnad.

Det är dags att vi börjar betala den "hedersskuld" till Baltikum som Fredrik Reinfeldt talade om. Istället för att svika Estland, Lettland och Litauen för femtioelfte gången är det dags att Sverige visar sig vara en moralisk stormakt och tar sitt ansvar för våra goda grannar. Det är dags att vi inser att på grund av säkerhetsmässiga, ekonomiska och framförallt moraliska skäl så är verkligheten att vi har både motivation och skyldigheter att ställa upp för våra nära grannar.


Det är dags att vi inser:


”Baltikums sak är vår!”