Från Ukraina till Baltikum

Vi som försöker följa med lite sporadiskt i baltiska medier noterar att alltfler nyheter just nu handlar om säkerhetsläget i Östersjöregionen. En estnisk vän till mig som besökte Sverige i början av 2012 sade skämtsamt att "Vi brukar säga att ryska armén skulle kunna invadera Estland på en timma, beväpnade med varsin sked". Men det fokus på säkerhet och den oroade tonen som i dag finns upplever jag inte fanns då.

Under ett besök i Lettland och Litauen i november 2013 upplevde jag också att tonen var annorlunda. Just vad gäller Litauen började relation till Ryssland dock att bli mera spänd. Litauen innehade under andra halvan av året nämligen ordförandeskapet i Europeiska unionens råd och man hoppades att innan årets slut ha till stånd ett samarbetsavtal (EU Association Agreement) med Ukraina. Ryssland var starkt emot en mer västlig orientering för Ukrainas del och satte press dels på Moskva-vänlige ukrainske presidenten Janukovitj inför toppmötet 28 november, men man satte också press på Litauen. Ryssland hävdade att litauiska mejeriprodukter var av bristande kvalitet och stoppa all import av dem 7 oktober.

Litauens parlament, Seimas, i november 2013

Dessa händelser under 2013 är tätt förbundna med den ökade oron i Baltikum och de mer spända säkerhetsläget. Ukraina lämnar nämligen, en vecka innan toppmötet, beskedet att man inte kommer skriva under något avtal. Landets regering motiverade det hela med att man ville stärka de ekonomiska banden med det Ryssland-ledda OSS, där Ukraina är deltagande icke-medlem. Beslutet kom för många oväntat och triggade fram Euromajdan-protesterna som startade på Självständighetstorget i Kiev samma kväll. Dessa ledde fram till att premiärministern avgick, Janukovitj så småningom lämnade landet och att val hölls i Ukraina. I slutet av februari 2014, efter att det ukrainska parlamentet avsatt president Janukovitj, börjar ryska trupper med en smyginvasion av Ukraina som lett fram till den situation vi har idag där Ryssland bl a har annekterat Krim och där man direkt eller indirekt kontrollerar vissa områden i östra Ukraina.

Den ryska annekteringen av Krim gick snabbt och tog många på sängen. En sådan operation är självklart inte ett spontant svar på av avsättningen av Janukovitj, inte heller på Euromajdan-protesterna under december. Andrej Illarionov, f.d. rådgivare till Vladimir Putin, sade också mycket riktigt i ett tal till NATO-parlamentet 31 maj förra året att: "Det här kriget var ingen olyckshändelse, det är inte något som plötsligt hände, som gjorda att Putin 'drogs in' i Ukraina, som somliga påstår, eller 'var tvungen att ta över Krim'. Nej. Det här kriget var noggrant planerat och förberett under många år.". Han lyfter bland annat fram att Ryssland redan hade inlett en ekonomisk konflikt med Ukraina under tidig höst 2014. Detta genom att till exempel förbjuda importen av Roschen-godis, precis som man försökte pressa Litauen genom att stoppa mejeriprodukter där. Ukrainska Roschen är ett av världens största godisföretag och exporterar till hela Östeuropa såväl som till USA och Kanada.

Idag har vi alltså en väpnad konflikt, ett krig, där Ryssland annekterat Krim och ryska trupper och ukrainska separatister slåss med ryska vapen i östra Ukraina. Ukraina har vissa paralleller med Kosovo. Kosovo har en albansk majoritetsbefolkning (drygt 90 %) men är kulturellt oerhört viktigt för serberna och räknas av dem själva som deras civilisations vagga. Ukraina har en ukrainsk majoritetsbefolkning (knappt 80 %) men är kulturellt oerhört viktigt för ryssarna och räknas av dem själva deras civilisations vagga. 800-talets Kievrike ses av både ryssar och ukrainare (såväl som vitryssar) som deras kulturella förfader. I Kiev ligger också det för den östortodoxa kristendomen extremt viktiga Petjerskaklostret.

Vladimir Putin uttryckte redan sommaren 2003 att han ansåg det vara "helt oacceptabelt att den ryska statens vagga, modern till alla ryska städer, Kiev, också platsen för det uråldriga Petjerskaklostret, ligger utanför den nuvarande Ryska federationens gränser.". Ett onekligen obehagligt uttalande för många ukrainare och en förvarning om vad som skulle komma. Steg för steg har man från Kremls sida arbetat för att sätta press på och steg för steg ta över Ukraina. Enligt Andrej Illarionov har den ryska plan för övertagande som sattes igång för snart ett år sedan legat redo länge och skulle ha satts i verket om Julia Tymosjenko vunnit presidentvalet 2010, eller om någon annan för Ryssland icke önskvärd kandidat vunnit valet som var planerat att äga rum i år (2015).

Från ryskt håll använder man sig också i sin moderna krigföring av en välbeprövad rysk metod: propaganda. Denna tar sig dock nya former. Förutom att statliga tidningar och TV- och radiokanaler kablar ut diverse mer eller mindre osann propaganda (som tyvärr ibland även lyfts fram som riktiga nyheter även i svensk media) så gör man vad man kan för att påverka den västerländska opinionen. Dels genom att få människor i västvärlden att vända sig till ryska statligt kontrollerade nyhetskällor, men dels genom att sprida tvivel genom sociala medier. DN gjorde ett reportage om detta nu i veckan.

 

Ryska staten betalar människor för att (på diverse språk) driva bloggar, Twitter- och Facebook-konton och skriva kommentarer på nyhetsmedier. I en allt mer internetcentrerad värld där sociala medier är det stora informationsintaget för många så är detta givetvis en briljant strategi. Någon som ser ut att vara en respektabel medelålders karriärkvinna på Facebook och som får stor trovärdighet när hon t ex kommenterar en tidningsartikel kan i själva verket vara en 22-årig kille i S:t Petersburg som några timmar senare blir avlöst av en extraknäckande tvåbarnsmamma i 35-årsåldern. På detta sätt läggs massvis med dimridåer för att försöka dölja allvaret i säkerhetsläget i Europa.

Dels för att få människor att tro att alla ukrainare är nazister och fascister, att ryskspråkiga medborgare i Ukraina är kraftigt diskriminerade och förtryckta, att Putin befriade Krim och dels att den ryska militären inte har något alls med våldet i östra Ukraina att göra. Dels försöker man, med all säkerhet, påverka opinionen i t ex Sverige i en mindre försvars- och NATO-vänlig riktning, väcka tvivel och kritik kring den svenska linjen mot Ryssland och göra den svenska opinionen mer USA- och EU-kritisk. Vi ska självklart inte ha en odelat positiv syn på USA och EU/Europa, men vi får inte låta kritik av dessa leda till att vi i olika grad börjar sympatisera med Putin. Dock arbetar som sagt människor i Ryssland heltid med att få oss att tänka just så.

En upptrappning i Europa pågår. Ryssland har satt ekonomisk press på länder i Europa genom importstopp från bland annat ovan nämnda Ukraina och Litauen, men också Moldavien och Georgien när dessa försökt närma sig Europa och västvärlden. Ryssland bedriver ett propagandakrig både via traditionella medier och via sociala medier. Kombinera detta med Rysslands kränkningar av såväl svenskt luftrum som inre(!) territorialvatten i kombination med att man övade anfall mot militära mål i Sverige påsken 2013 och vi har en väldigt obehaglig utveckling i Europa. All denna upptrappning hade varit lagom otäck i sig, men när rysk trupp nu faktiskt invaderat ett annat europeiskt land och annekterat en annan stats landmassa så kommer det hela i en än mer allvarlig dager.

All den ryska aktiviteten mot Sverige visar att oavsett vad vi inbillar oss så ses vi inte av Ryssland som ett alliansfritt och neutralt land. Vi står idag väldigt nära NATO och skulle knappast i praktiken provocera ryska makthavare (även om man i rysk propaganda då givetvis framställt det som en oerhörd provokation). Enligt senaste siffrorna från MSB:s årliga mätning av svenska folkets inställning i bland annat säkerhetsfrågor så är för första gången de som vill se ett svenskt NATO-medlemskap största grupp (48 % för medlemskap, 35 % mot). Hade inte våra baltiska grannländer redan varit medlemmar i både EU och NATO hade deras öde på senare år varit betydlig med osäkert.

I gränsområden som Narva i nordöstra Estland och Daugavpils i sydvästra Lettland finns en överväldigande majoritet av etniska ryssar och rysktalande. Av Narvas befolkning är bara 46 % av stadens medlemmar estniska medborgare. 36 % är ryska medborgare och 16 % är (sedan Sovjetunionens fall) statslösa. Som jag i mitt förra blogginlägg skrev hade en rysk operation in i dessa områden lett till katastrof i flera dimensioner för svensk del. Hos de baltiska staterna finns en stor oro för Kremls påverkan och radikalisering av de ryska minoriteterna i länderna. I både Tallinn och Riga utgör rysktalande cirka hälften av befolkningen.

All rysk propaganda under de första månaderna av den ryska invasionen av Ukraina fick Lettlands och Litauens regeringar att under våren 2014 införa ett tillfälligt stopp för rysk statsmedias sändningar i ländernas TV, efter rekommendation av lettisk säkerhetstjänst. En vän som är lettisk politiker i det största regeringspartiet Vienotiba beskrev det som att de såg det som helt nödvändigt att stoppa en klyvning av landet i två. Den hjärntvätt som den Kreml- och Putin-vänliga ryska statstelevisionen stod för utgjorde en säkerhetsrisk. Även om det kanske skulle ses som en provokation så finns det många andra saker som också skulle kunna ses som en provokation. Ryssland kommer ha någon form av förevändning att ingripa oavsett.

Om inte Sverige rustar upp sitt försvar och en gång för alla bestämmer sig för att vara solidariskt, ställer upp för sina grannar och ansöker om NATO-medlemskap och det snart (både upprustning och och NATO-medlemskap är långa processer) består det säkerhetsvakuum som det militärt svaga och alliansfria Sverige utgör. Om Baltikum utvecklas till ett nytt Ukraina har Sverige en stor skuld i detta. Vissa (till exempel Sveriges utrikesminister Margot Wallström) säger att ett sådant svenskt ställningstagande bara skulle provocera Ryssland. Jag väljer att säga som min lettiska vän:

Ryssland kommer att ha en förevändning att agera oavsett.

Baltikums sak är vår!

”Finlands sak är vår!” Så löd rubriken på den annons som den nybildade Finlandskommittén lät sätta in 15 december 1939, två dryga veckor efter Finska vinterkrigets utbrott. Sovjetunionen hade efter en periods påtryckningar och vapenskrammel invaderat vårt östra grannland och ”slaktaren från Georgien” Josef Stalins röda armé vällde nu in över gränsen. Den svenska regeringen förklarade sig icke-krigförande. Ett stort mått av frivillig svensk hjälp till Finland kom dock att vara till stor hjälp mot den invaderande Stalins trupper. Många ansåg uppenbarligen att Finlands sak faktiskt var vår.

För några dagar sedan höll Finlands socialdemokratiske utrikesminister Erkki Tuomioja ett tal på Vinterkrigets 75-årsseminarium i Stockholm. Likt Stefan Löfven under sitt besök i Finland höstas och försvarsministrarna Hultgren och Haglund på Folk och Försvar talade han varmt om fördjupat försvarssamarbete våra två länder emellan. Av historiska, kulturella, ekonomiska och inte minst säkerhetsskäl är Finlands sak i allra högsta grad vår. Det är välkommet att detta belyses men ett viktigt perspektiv saknas. Även Baltikums sak är nämligen vår.

Sedan begreppet ”Finlands sak är vår” såg dagens ljus för lite drygt 75 år sedan har den svenska utrikespolitiken gentemot dessa våra tre minsta grannländer snarare lutat åt att ”Baltikums sak är inte vår”. Sverige har många skamfläckar på sitt samvete i förhållande till Estland, Lettland och Litauen.

Några månader efter Finska vinterkrigets utbrott går Stalin in i de tre baltiska länderna som han avtalat med Hitler om. När röda armén i juni 1940 ockuperar Estland erkänns detta endast av två länder i Europa. Dels av Hitlertyskland, dels av oss i Sverige.  Hitler bryter sen den nazistisk-kommunistiska överenskommelsen och invaderar själv Baltikum men 1944 tar Stalin återigen kontroll över området. Sverige är 1944 ett av de första länderna i den lilla skara som fullt ut erkänner de illegitima baltiska sovjetrepublikerna upprättade av Moskva.

 2 juni 1945 krävde Sovjetunionen att 167 baltiska soldater som flytt till Sverige skulle utelämnas. Det under kriget neutrala Sverige valde att gå Stalin till mötes. Flera av de internerade balterna hungerstrejkade, stympade sig själva och begick självmord för att slippa överlämnas till en säker död men den svenska regeringen var fast beslutad att lyda sovjetmakten. 25 januari 1946 överlämnades flyktingarna i Stalins händer.

40 år senare öppnas en lucka för yttrandefrihet i Sovjetunionen i och med Gorbatjovs glasnostreform 1985. Detta blir upptakten till en fredlig frihetsrörelse i de baltiska staterna - ”den sjungande revolutionen. 1987-88 börjar balterna med informationsmöten och samlingar där man sjunger fosterländska sånger. Hoppet tänds och man vädrar nu morgonluft, frihet från den nästan halvsekellånga ockupationen.

1989 besöker den svenske socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson Baltikum och när han får frågan om huruvida det existerar en sovjetisk ockupation av Estland så svarar han bestämt nej. Ett slag i ansiktet på de frihetstörstande grannfolken som hade börjat se ljuset i tunneln. Ännu ett svenskt svek. Hemma i Sverige vid den här tiden uppstod Måndagsrörelsen i början av mars 1990. Opinionsmöten hölls varje måndag kl 12 på Norrmalmstorg. Detta orsakade dock irritation hos ledande socialdemokrater som ansåg att initiativtagarna piskade upp Kalla kriget-stämning och orsakade onödig oro. Så småningom kollapsade till slut Sovjetunionen och de baltiska länderna kunde stå fria igen, efter nästan 50 års ockupation, förtryck, deportationer, mord och fördrivningar.

En svensk ursäkt för baltutlämningen 1945 kom först 15 augusti 2011, lämpligt nog på ett möte just på Norrmalmstorg. Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt uttryckte det som att Sverige hade en ”hedersskuld” till de baltiska staterna. Vi har mycket riktigt en hel del att gottgöra.

På 2010-talet är den svenska relationen till Baltikum betydligt bättre. Svenska banker dominerar den baltiska banksektorn, många svenska företag har kontor i länderna och stora svenska företag som t ex Ericsson har viktiga underleverantörer där. Avståndet över Östersjön har blivit betydligt mindre och banden vuxit sig täta. Svenska företag är beroende av företag i Estland, Lettland och Litauen och svenska banker hade fordringar på Lettland och Litauen som uppgick till 190 miljarder vid utgången av 2013.

Ur ett svenskt säkerhetsperspektiv kring Östersjön är också Baltikum och Sverige intimt sammankopplade. Ett militärt svagt Sverige som inte kan göra det trovärdigt att man kan försvara sig om Ryssland bestämmer sig för att använda svenskt territorium (t ex den militärt blinda fläcken Gotland) orsakar stor nervositet bland våra tre östliga grannländer. Georgien 2008 och Ukraina 2014 lär oss att Ryssland inte drar sig för att gå i krig med sina grannländer med förevändning att skydda ryska minoriteter.

Ryskdominerade områden som t ex kring Lettlands näst största stad Daugavpils (där säkerhetsproblem redan finns med tull- och gränskontroller) och Estlands tredje största stad Narva ligger intill ryska och vitryska gränsen. Det ryska vapenskramlet har ökat och retoriken mot Baltikum hårdnat. Ryssland har ett pressat läge med låga oljepriser, fallande rubel och skenande matpriser. Historiskt brukar de styrande lös den inrikes oron genom att ena landet mot en yttre fiende. Det viktigaste medlet för att avvärja en rysk operation även i Östersjöområdet är att göra det trovärdigt att det inte är mödan värt att anfalla.

De baltiska länderna är små och är militärt svaga. De är oerhört glada att vara medlemmar av NATO men är mycket oroade av säkerhetsläget. T ex ökar Litauen sina försvarsanslag med 32 % i budgeten för 2015. Att Sverige vägrar ta alliansmässig ställning försvårar läget för att NATO ska kunna försvara sina baltiska medlemmar. Att Gotland dessutom är svårförsvarat i dagsläget gör att en snabb rysk operation mot det för kontrollen av Östersjön strategiskt viktiga Gotland hade kunnat resultera i ett fait accompli där Gotland likt Krim plötsligt är ryskt och en lösning får försöka hittas politiskt. Detta hade lett till en alltmer pressad situation för våra baltiska grannar där underkastelse inför Ryssland till slut blir oundviklig.

Försvars- och säkerhetspolitik handlar egentligen främst om sannolikhet och besvärlighet. Du ska göra det sannolikt att en militär operation mot inte är värd besväret. De baltiska länderna är som sagt militärt svaga. Lettland saknar i princip helt territorialförsvar och Litauen har nyligen fått ett rejält uppvaknande i och med deras allt sämre relationer till Ryssland och ökar som sagt sina försvarsanslag med 32 %. Estland är det land som legat närmast NATO:s 2 %-mål men även där höjs beredskapen.

Om plötsligt lag och ordning skulle bryta samman i t ex östra Estland eller Lettland, ryska irreguljära trupper utnyttjar tillfället, med förevändning om att det råder kaos och att man vill värna den ryska minoriteten går rysk trupp in och tar över området, etc så har vi ett nytt Ukraina ca 60 mil från Stockholm. Sett till såväl de säkerhetsmässiga konsekvenserna för Sverige som de ekonomiska konsekvenserna så hade det lett till en stor kris för vår del, eftersom vi numera är intimt och återkalleligt sammankopplade med dessa länder.

Oavsett händelseförlopp bör vi västländer tillsammans se till att vi gör det sannolikt att det är tillräckligt besvärligt för ryska trupper att göra ett västligt avancemang. För att en gemensam operation ska kunna genomföras för att förhindra ett sådant scenario krävs ett etablerat samarbete sedan tidigare. Gemensamma övningar bör ha företagits, gemensam logistik bör ha utarbetats etc. Att Sverige valde att delta i NATO-övningen Steadfast Jazz, om än i begränsad form, var ett positivt steg i rätt riktning. Säkerhetsläget kring Östersjön gör dock att fullt svenskt medlemskap i NATO blir den enda trovärdiga och ansvarsfulla vägen framåt.

Sverige är idag "den bästa medlemmen NATO inte har" som en tjänsteman vid lettiska försvarsdepartementet uttryckte det vid ett lunchmöte jag deltog i häromåret. Dock så är vår ovilja att ta sista steget fullt ut i dagsläget en säkerhetspolitisk risk som gör våra baltiska vänner oroade. Det är uppenbart att för Rysslands del så betraktas Sverige redan som ett fiendeland, detta blev särskilt tydligt vid påsken för två år sedan då ryskt flyg övade mot anfallsmål i Sverige. Dock så vill Sverige inte acceptera den situation man faktiskt befinner sig i. Detta är mycket olyckligt.

Ett stort uppvaknande sker dock nu i Sverige. Om man läser MSB:s årliga undersökning "Allmänhetens syn på samhällsskydd, beredskap,säkerhetspolitik och försvar" så framstår en bild där 57 % av svenska folket vill se ökade resurser till försvaret medan bara 8 % vill se minskade. Det stor paradigmskiftet är dock den svenska opinionen för ett NATO-medlemskap där Ja-sidan för första gången inom överskådlig tid är starkare än nej-sidan.

Det är hög tid att Sverige tar sitt säkerhetspolitiska, ekonomiska och framför allt moraliska ansvar och inser att verkligheten ser väldigt krass ut. Istället för en försvarsmakt där fartyg i flottan tas ur tjänst av den enkla anledningen att man inte har resurser nog att ha kvar dem så behöver vi ,precis som en majoritet av svenska folket vill, öka försvarsanslagen. Vi behöver också inse att medlemskap i NATO är den rimliga vägen framåt, dels för att värna direkta svenska intressen, dels för att värna indirekta svenska intressen - men också för att värna vår omvärld och våra grannländers överlevnad.

Det är dags att vi börjar betala den "hedersskuld" till Baltikum som Fredrik Reinfeldt talade om. Istället för att svika Estland, Lettland och Litauen för femtioelfte gången är det dags att Sverige visar sig vara en moralisk stormakt och tar sitt ansvar för våra goda grannar. Det är dags att vi inser att på grund av säkerhetsmässiga, ekonomiska och framförallt moraliska skäl så är verkligheten att vi har både motivation och skyldigheter att ställa upp för våra nära grannar.


Det är dags att vi inser:


”Baltikums sak är vår!”